Vad händer i mitt liv?

Ingenting.

Nej men, det här måste vara min första sommar helt på hemmaplan. Booring. Men what to do. Jag är så fattig så jag fick dräpa min stolthet och boka in ett besök hos SOC. Nu är jag på bidrag. Så konstnärligt.

Men en upplyftande nyhet är att jag faktiskt fått jobb - i en vecka. På älvsjömässan som värdinna. Vad roligt. Jag har jobbat där förr, och det sägs vara väldigt lätt att få fler jobb om man en gång lyckats få in foten. In fact, jag har redan fått ytterligare ett jobberbjudande. Arbetsdagarna är rysligt långa, 12 timmarspass. Men jag är ändå lycklig.

Jag läser böcker. Tegelstenen Shantaram med sina tusen sidor och minimal text, ligger och väntar på att bli utläst. Jag har bara kommit 200 sidor in. Segt. Men jag har börjat på en engelsk pocket "one day" och den är ruggigt rolig. Ni borde läsa den. Sen har jag läst lite facklitt, om neuropsykiatriska funktionshinder. Så jag förstår mig själv bättre.

Kärleken, nja. I've changed my mind. Kan det bli mer omständigt? Jag älskar karln. Men som vän. Faktum är att jag hellre tillfredsställer mig på egen hand, och då har det väl gått lite åt skogen? Jag tror inte någon parterapi i världen skulle kunna laga ihop oss. Inte för att jag skulle offra mina SOC pengar på en sketen terapi. Men ändå. Ibland kommer man till en punkt, när man inser, att även fast jag vill älska honom så kan jag inte. För egentligen är han ju ingen karl, han är en förvirrad pojke. Som har "sommarlov" med grabbarna. Jag vill bli vuxen, ha nåt tryggt, en fast punkt. Det kan jag inte med en 22åring som fortfarande behöver leka av sig, "hänga med grabbarna för sig själv i några veckor". Dricka alkohol, röka brajj och klottra. Droppen var ändå när jag kom hem till hans (observera) "NYSTÄDADE" lägenhet, lade mig av en händelse på golvet och såg en bit gammal pyttepanna liggandes under vardagsrumsbordet. Den lilla biten av potatis, som låg där, intorkad men fortfarande flottig. Symboliserade så mycket mer än så, det symboliserade en punkt. Ett slut. En insikt om att det aldrig kommer att förändras. Han är sån som tappar pyttepanna på golvet och skiter i att ta upp det. Varför ska jag ändra på det? Varför ska jag ägna mitt liv åt att ta hand om någon annan? Jag menar, jag kan knappt ta hand om mig själv. Jag är djupt besviken, efter allt som jag ändå har kämpat för. Jag vill inte vara mamma längre. Take it or leave it. Uppenbarligen kan jag inte ta det, för bådas skull, är det väl kanske bäst att vi skiljs åt.

GE MIG EN RIKTIG MAN! Som inte bara tänker med kuken.

/Z