Hello sisters and brothers!
Det här projektet med mitt ex var ju ett misslyckat försök. Även fast jag älskar killen har jag inte ens försökt. Jag inser ibland att ,fan, det kommer aldrig bli likadant. Vi har ändå svikit varandra, gjort slut, haft lite tröstsex, bråkat. Sagt att vi inte behöver varandra. Om vi skulle gå tillbaka, så är den där magiska känslan av att "bara du och jag", och "du är den jag äslkar mest i hela världen", vara bortblåst. Jag är inte den enda för honom och han är inte den enda för mig, intressemässigt. Allt är förstört.
Vissa dagar är jag förbannat stark. Känner ingenting, känner bara att det finns något annat som väntar. Andra dagar är jag halvt självmordbenägen och ligger bara och grinar. Och min stolthet kan inte i hela världen förstå varför han dumpat mig? Jag vill ha sista ordet, jag vill att det är han som ska komma krypandes. Tänk att vi ska gå vidare. Två år, efter två år konstant umgänge. Delade allt. Två jävla år. Nu ska vi gå vidare, som om att det inte betydde något. Bara lämna varandra och glömma bort, låta det som betydde mycket bli till ingenting. Som ett gammalt kapitel nånstans långt bak i boken.
/ZZZ
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar